Kroppen avslöjar osynliga mysterier

Du är en biologisk varelse, precis som djuren. Men du liknar inget annat djur, du liknar Gud. I bibelns första kapitel står det ingenting om att djuren skapas till hane och hona, bara att människan har ett kön. Det måste betyda något särskilt. Vi är inte bara hanar och honor. Sex är mer än instinkt och fortplantning. Man och kvinna liknar Gud, och våra kroppar speglar något gudomligt: de är skapade för personlig relation, precis som Gud är relation. Det är inte likgiltigt att du är kille eller tjej, utan meningsfullt och vackert. Sexualiteten är god, säger Gud.

Genom att vi skapades till man och kvinna präglade Gud in ett tecken på sin kärlek i din egen kropp. Din kropp kan ge, ta emot, förenas och ge liv. Den speglar Guds osynliga mysterium.

Men vilka höga krav! Fullständigt orimliga, när vi ser på våra hårda hjärtan och våra söndertrasade segel! Det tyckte också Jesu lärjungar: ”I så fall är det bättre att inte gifta sig alls!” När vi ser oss omkring verkar det som att lärjungarna har rätt. Är inte Jesu ord ett ouppnåeligt ideal? Han sätter upp tillståndet i paradiset som en norm för oss. Som att kräva att vi ska paddla oss över Atlanten med bara händerna. Utan segel. Det verkar inte klokt!

Men Jesus skulle inte kunna ställa så höga krav om han inte samtidigt gjorde det möjligt att leva upp till dem. Han har kommit för att förnya dig inifrån och ut. Han vill kalla fram din oförstörda kärna. Och hissa dina segel!

Din kropp inte är en symbol för dig,
som en vägskylt som pekar mot en stad.
Den är verkligen du, visar vem du är.
När din kropp berörs, berörs du.
Om någon tar din hand, kan du bli rörd,
men aldrig så djupt
som när beröringen har sexuell karaktär.
Det berör din själ.
Din kropp är personlig,
aldrig djurisk.
Det är just i det personliga
som vi kommer nära Guds mysterium.
För Gud är personlig,
han är inte en diffus energi,
utan ett Du