Att vänta på den rätte: Så här fint kan det bli, en kvinna berättar

Jag har alltid haft någon slags tillit till vad Kyrkan lärde, att det fanns goda anledningar att lyssna. Så det var viktigt för mig att försöka leva så också. När jag var tjugo år slog blixten ner (Emil) och sedan fanns det bara en väg för mig. Vi gifte oss två år senare och förälskelsen bubblar under ytan efter nästan 25 år som gifta. Samlivet har ofta varit ett av de bäst fungerande sätten vi har kommunicerat på. Det har balanserat den dynamik som finns mellan oss. Jag lite dominant, full av viljor och åsikter om det mesta. Emil lugn och stabil – ofta den som anpassar sig. Att då bejaka det manliga och kvinnliga i samlivet, det aktiva och det mottagande, har varit väldigt bra för oss. 

Jag har ibland funderat varför samlivet under större delen av vårt äktenskap varit en så okomplicerad källa till glädje, njutning och samhörighet. Kanske för att det från första början funnits en stark, naturlig attraktion mellan oss. Kanske för att vi båda är helt utan ärr från tidigare erfarenheter – vi var jungfrulig mark för varandra och därför bekymmersfria. (jag hade kysste en kille innan, vilket jag ångrade. Jag vill att allt, ALLT skulle vara ”första gången” med Emil).  Men också för att jag har varit så fundamentalt trygg och därför aldrig haft problem med att hänge mig. Jag är hans livs kärlek och han kommer aldrig att överge mig. Kommer det barn så klarar vi det tillammans.

Dessa saker är ju lite privata – men jag tänker ibland att folk bara skulle veta hur bra man kan ha det om man försöker leva sexualiteten som Gud avsett. Bra också på det rent mänskliga planet – som många desperat eftersträvar. Ett rikt ”sexliv” (hu, jag gillar inte det ordet) och ett liv utan könssjukdomar. Dessutom har vi haft glädjen att ta emot fem barn. Vi var  ju unga när vi gifte oss.  Något som är svårare för många, när de 37 år gamla får panik och hamnar i fertilitetsindustrins grepp.

 Sedan vet jag ju att många katolska par inte har samma upplevelse som vi … att det finns jättemycket problem. Men det är inte min historia.

Charlotta