Vad är NFP?

I. Hur vi talar om familjeplanering

Ordet familjeplanering har den stora fördelen att det uttrycker en positiv syn på livet. Det handlar om födslar och nödvändigheten av att fördela dem över en tidsrymd. Här finns ingenting som går mot livet. Naturlig familjeplanering är aldrig ”preventiv”.

Ordet preventivmedel däremot uttrycker ett val mot livet, eller åtminstone mot att ge liv. Det hänger samman med uttryck som att ”riskera” en graviditet, ”skydda sig”, ”undvika” osv.

Är det inte synd att man hela tiden drar ungas uppmärksamhet till hur man skall undvika liv, och aldrig talar om det otroliga undret som det är att kunna ge liv och alla de möjligheter det öppnar för ett par? Att rikta in sig på hur man skall ”skydda sig” mot livet är att ingjuta en speciell anda i dem, en anda som är väsensskild från Livets Ande.

Det är bara när man först väckt intresset för kärleken, livet, att ge liv som man kan börja tala om familjeplanering.

När man talar om sexualitet borde man också undvika uttrycket ”partner”. Det är som att man talade om ett spel. När man spelar schack kan man ha en partner – och sen går var och en till sitt. Man kan spela med olika personer. En partner för ett parti…? Nej, min fru är så mycket mer! Vilket mysterium det är, det band som förenar oss är och där Gud själv är närvarande. Hur dyrbar är hon inte för mig denna person som Herren anförtrott mig och som jag älskar och som älskar mig tack vare Guds nåd. Nej, låt oss aldrig tala om partners, för föreningen mellan man och kvinna är så mycket mer.

II. Familjeplanering i enlighet med Evangeliet

Gud är kärlek

Vår Gud är en älskande Gud, en Gud full av ömhet! Vilken förbluffande god nyhet! Och för att vara hans avbild har han gett oss ett hjärta för att älska, men också en kropp för att uttrycka vår kärlek.

Glädjen över att få ge liv

Gud får så mycket glädje av att skapa en ny varelse att han, i sin kärlek till människorna inte vill behålla den glädjen för sig själv: mannen och kvinnan får del av den, ja, han låter dem till och med få initiativet. På så sätt kan mannen och kvinnan på något sätt få erfara Guds glädje när han skapar.

Ja, att ge livet vidare är en förbluffande glädje. Hur mycket sörjer inte de par som inte kan få barn. Så var det länge för Sara, Abrahams hustru eller för Elisabet, innan hon blev havande med Johannes döparen. Rakel säger till och med till Jakob: ”Ge mig barn, annars vill jag dö.” Och i våra dagar vet vi vilka ansträngningar ett par är beredda till, de åker gärna till andra sidan jordklotet för att kunna adoptera och älska ett barn.

Guds godhet beträffande människans behov av familjeplanering

Vi människor skulle inte klara att ta hand om alla födslar naturen är i stånd att ge oss. Alla par behöver därför fråga sig hur många barn de kan och vill ta emot. Den frågan var kanske mindre aktuell förr i tiden då barnadödligheten var så hög, och då det dessutom var en hjälp för en fattig familj att ha många barn. Men i våra dagar med stadslivets alla problem – bostäder, långa resor till arbetet, arbetslöshet osv. – kommer frågan i ett annat ljus.

På senare tid har man upptäckt att kvinnans menstruationscykel består av fruktbara och ofruktbara perioder. Olika tecken, förbundna med ägglossningen, gör att man kan känna igen dessa perioder som fastställts av vår Skapare (kroppstemperatur, flytningar, kvinnans egen kroppsuppfattning, prover…). Herren sträcker på detta sätt ut handen åt alla äkta par, och ger dem en möjlighet att antingen ge liv eller vänta med nästa havandeskap genom att leva i avhållsamhet under den fruktbara perioden. Hädanefter finns olika val av fruktbarhet för paret:

– det underbara valet att ge liv, med all den glädje som ett sådant beslut innebär, och som låter Skaparens hand forma en ny varelse.

– eller valet att uppfostra barnet som redan är fött, att kunna ge det all den ömhet det behöver och därför vänta med ett nytt liv.

– eller kanske nödvändigheten att ta ansvar för vissa hälsoproblem eller en jämvikt som måste återställas, att värna om sin mans eller hustrus välbefinnande.

– eller också valet att ta hand om åldrande föräldrar eller att axla något annat tungt ansvar.

Alla dessa val är gjorda utifrån kärlek. En sådan ”kontroll av fruktbarheten”, kontrollerar olika former av fruktbarhet och låter paret välja mellan olika ”ja till kärlek”. Det handlar aldrig om ett val mellan ”ja” eller ”nej” till livet.

III. Frukten av den väg som Kyrkan föreslår

a) Nödvändigheten av en ansträngning

Dessa perioder av kyskhet är inte alltid lätta att leva för paret. Det krävs att båda bär ansvaret, att man väljer tillsammans. Det finns välsignade dagar då man lever i glädje över att kunna ge något åt Herren.

Det finns också tyngre dagar, kanske med spänningar, missmod, leda. Det finns stunder då det känns som att man tvingas isär, när det skulle ha varit så underbart att få mötas. Det är korset mitt i relationen. Men tillsammans med Herren blir vägen upplyst, bördan blir lättare. Om perioder av avhållsamhet ibland kan vara svåra, så är de ändå mödan värd. De bär på en väntan, på ett löfte, på ett hopp. Att få lägga sin hand i Herrens.

b) En tid för att lyssna till den andre

Kan inte tider av avhållsamhet också vara en tid då man lyssnar mer på varandra, då man är mer uppmärksam och kan ta emot den andre utan att äga honom eller henne? Man kan åtminstone sträva mot det. Man kan anstränga sig att skapa en tid för kommunikation, att dela med varandra, utväxla tankar. Det är tid som man ger helt fritt. Man tar emot den andres förväntan, längtan; man tar kanske emot hans eller hennes lidande eller oro. Man tar emot den andre som han eller hon är.

Kanske måste man också ta emot den andres brist på lust, avsaknad av en iver som man hade hoppats på. Man måste lära sig respektera den andres humör och olika tider. Man försöker uppnå frid genom tålamod.

Det finns utbyten som aldrig skulle ha ägt rum om man låtit kropparna få tala sitt språk med en gång. Kärleken som växer och fördjupas. Kropparnas tystnad kan bli till lycka genom att den öppnar för en djupare dialog på hjärtats nivå. Lycka också att få uttrycka ömhet med gester och ord precis som under ”kärlekens vår”, den allra första tiden då man var förälskade.

c) Förnyelse av relationen

Om kärleken har växt, om dialogen fördjupats, om en viss kroppslig självbehärskning har berikat parets kärlek… då kan kärleken då den uttrycks med kroppen få all sin mening. Och med en så mycket större glädje och spontanitet som längtan hade varit lång och kostat något!

Vad rik och meningsfull den är denna pendling mellan fruktbara och ofruktbara perioder, liksom den är berikande denna pendling mellan avhållsamhet och glädjerika möten. Det är ett under, denna oupphörliga förnyelse och den alltid nya upptäckten av den andre.

Äkta par har ibland vittnat om vad de lever, och de säger att varje månad är det som att de igen blir ett kyskt förlovat par, förundrade av sin gemensamma kärlek och med denna längtan efter den andre i sitt hjärta. Det blir som en öm och kärleksfull kontemplation av den andre, i förvåning över att Skaparen kunde ge dem en så stor gåva.

Och sedan, varje månad, liksom ett förundrat, ungt brudpar – men nu med en hel gemensam historia – tar de emot sin älskade make eller maka. Ja, denna underbara återförening efter en väntan som alltid tycks så lång.

d) Att sätta det andliga först

Tider av avhållsamhet kan också hjälpa oss att ge den andliga dimensionen den viktigaste platsen i vårt liv och i vår tanke. De kan först och främst öppna vårt hjärta och vårt förstånd för det gudsvigda livets mysterium. De kan hjälpa oss att meditera över Kristi ord om kyskheten i himmelriket (Luk. 20:34-35) och över kyskheten överhuvudtaget: Kristi kyskhet, Jungfru Marias kyskhet, prästens kyskhet, munkens och nunnans kyskhet, offret, självutgivelsen; en kyskhet som man tar emot som en gåva från Gud.

e) att se med kärlek på dem som lever ensamma

De tider då kropparna är tysta, är de inte också en inbjudan och ett medel för att förena sig i tanke, kärlek och bön med dem som inte har denna glädje att dela kärleken i äktenskapet, de som ännu söker en livskamrat, änkor och änklingar, de som är skilda, handikappade och sjuka eller de som lever i ofrivillig ensamhet.

Denna respekt, denna uppmärksamhet gentemot dem som av olika skäl är ensamma, gör att ett lyckligt äkta par spontant visar en viss återhållsamhet och diskretion, utåt sett.

f) Priset för det som är unikt

Vi har sett att allt detta inte är lätt att leva. Men man måste också nämna priset för det som är sällsynt, priset för det man väntat länge på. Det är den andre som jag väntade på, den är den andre som är så värdefull. Parets kärlek får liv genom denna väntan.

g) Livets förunderliga gåva

Hur kan man undgå att förundras över Skaparen och över livet, över livets gåva?

– Förundran över Gud som skapar med och av kärlek, och som riskerar sin Sons liv för vår skull.

– Förundran över Gud som, av kärlek till oss, låter oss skapa med honom genom att vi får delta i hans skaparakt, skapelsen av en ny man eller en ny kvinna.

– Förundran över denna nya lilla varelses yttersta mål. Bortom svårigheter, lidanden och förhoppningar, bortom livets smärta och glädjeämnen, erbjuder Gud den outsägliga glädjen att leva i evighet med honom, att dela hans gudomliga liv.

Som vi redan sagt tidigare, att ge liv är att öppna sitt hjärta för en förbluffande glädje, en gudomlig glädje, samma glädje som Gud själv erfar när hans skapar människan. Och när det är möjligt är det för ett äkta par en oerhörd glädje att helt medvetet kunna ge sig själva åt varandra för att ett nytt liv skall skapas.

Jean-Edouard (1928-2006) var gift med Anne-Marie, och deras äktenskap är en vacker kärlekshistoria. Tillsammans hade de sex barn. De adopterade sedan två barn från Vietnam. Med tiden kom de att ta sig an och adoptera ytterligare fem barn som blivit övergivna av sina adoptivföräldrar i Frankrike. Sammanlagt blir det 15 barn, vilket låter överväldigande. Men deras gemensamma kärlek var så stor att de ville dela med sig. Den räckte till många. Ibland var det deras egna barn som vädjade att ett övergivet barn skulle få stanna ”för att också få kärlek”. Anne-Marie drabbades av Alzheimer de sista åren, och Jean-Edouard vårdade henne ömt tills hon dog. Han besökte Rögle kloster sommaren 2003 och berättade om sitt liv för oss.